ANALYS TOLKNING

Sambandens betydelse. En tolkning

Att söka en förståelse över psykosens yttringar kan blottlägga vår varseblivnings biologiskt

gränslösa drivkraft. Utifrån omvittnade beteendemönster i en begynnande psykos kan vi se ett

scenario för det aktuella skapandet. Låt oss på så vis titta på något som möjligen tappade sin

proportion i Hills sinne. I ett begynnande psykotiskt tillstånd finns en benägenhet att

sinnesintrycken ges ett större och djupare innehåll. För en landskapsmålare är denna sortens

närvaro kanske inte så märklig, då man som sådan låter sitt sinne vistas i det man avbildar.

Upplevelsen av att naturen talar till en, är kanske inte fullt så överraskande. Rent av

eftertraktansvärt som ett uttryck av inlevelse och skapande koncentration. Benägenheten att se

sin omvärlds ande kommer smygande över en mycket otydlig gräns. Väl här, är det alltså med

en känsla av högre närvaro i en omvärld som bär på budskap och överför tecken. Denna syn

av djupare innehåll kan genereras ur livets enklaste trivialiteter eller där man tror att detta

skall finnas. Vi följer tankebanor och sinnestillstånd som inte är kringgärdat av

gemensamhetens språk. Men vi kan ta fasta på att Hill tror sig kunna hämta en högre sanning

hos Velázquez. Jag tolkar att det är så med utgångspunkt i stenbrottsmålningarnas närmast

magiskt färgade relation och i versmanuskriptets formulering:

Jag qväder, hur en bild blir lärd och sann

Och hur naturen väl den återger (p. 124a)

att den avbildade scenen kan övergå och delvis förflyttas med, finns några exempel på i Hills

måleri. Ett enkelt och tydligt exempel är hur det svaga trädet i marginalen av Route de Paris I

öppnar upp för en ny målning, ja rent av vandrar över till Syster Anna.

Följande resonemang bygger på en koncensus i upplevelsen av gåtfullhet kring den

vitklädde ynglingen i Velázquez målning. Att Hill fäst en undran vid denna ynglings hand ser

vi genom hans olika översättningar. Först en bock över den ljusa husfasaden, sen bara ett

streck och slutligen de lätt s-formade trädet i Skogsinteriör med rullstensblock.

I Velázquez målning finns en intrikat formupprepning mellan linjerna i nämnda hand 
och läderremmen över tidigare nämnda soldatrygg. 

I sanning ett samband av den högre skolan. En formupprepning av en linje dold i handen (!), 
men uppenbar i en professionell visuell reflektion. Ja, faktiskt också erfarningsbar i handens stil.  
Det stannar inte här vid. Det Hillska trädet i skogsinteriören är troligen en konklusion av formupprepning.

För att förstå detta får vi själva utföra ynglingens gest, härma och följa efter med en upprepad handling och betrakta vår hand som ynglingen gör. 
Man ser då hur handens inre gestaltar en s-form. Följer man nu linjen av det vänstra pekfinger, handloven och under armen en bit ner, 
så kan frågan väckas om det är Hills upprepning av denna gest som också tar form i det stadigt starka trädet med tanke på att i linjespelet i arm och gest 
så väl överensstämmer med trädet? 

Genom att Hill låter en s-form teckna sig mot horisonten och inget annat, kan han också ha granskat sin egen hand och undrat över gesten. 
Hill gav sig djupt in i Velázquez målning. Han målade ett svar på något som han funnit gåtfullt. Kanske blev han varse det lätta formupprepandets 
harmoniskapande hemlighet. Denna blir synlig i Hills måleri just detta sista år. I så fall var det en kontakt målare emellan. 

Ett tecken från Velázquez som Hill kanske uppfattade det, och i sin tur för vidare i sitt måleri.

Detta är naturligtvis en enskildhet i ett betydligt komplexare konstnärskap och livsöde.

Men Hills vilja att förstå Velázquez verk gestaltar väl den riktade koncentration som kan ha

väckt förhoppningar hos honom om att nå en djupare kunskap. En psykos kan uppfylla sådana

önskningar, när den utan proportioner låter ett intryck tala till personligheten på ett djupare

plan. Det kan väckas en lockelse inför denna form av djupare insikt och strålglansen från

denna.

I gränszonen mot detta sinnestillstånd kan det vara angeläget att krasst konstatera att det inte

är djupare än att Velázquez hand trollbinder vår blick med konstnärskunskap. I Hills brev

hem är det hans egna rena och vita händer som är bekräftelsen på den egna storheten.

Jag bedömer denna generella modell som upplysande för Hills liv och verk från och med

sommaren 1876. När man följer dessa olika faser kronologiskt kan bilder av Hills måleri och

tecknande lätt framkallas i sinnet. Jag vill också hävda att det inte bara är kriser som kan

framkalla och driva dessa förlopp. Lika kullkastande kan också en oerhörd stor inlevelse i

form vara, av en koncentrerad absorption av en sinnesupplevelse. De tveklöst oerhört starka

intrycken Hill fann i Luc-sur-Mer var troligen av denna art. Det ljusmässigt skildrande steg

han tar med sitt måleri, mellan juli och augusti 1876 är gigantisk, och det är med en epileptisk

styrka som Hill tänder havsstranden i sina motiv. Ett blixtrande ljus som förmodligen i sig kan

framkalla sitt själstillstånd.83 Johan Cullberg framhåller något kort:

Undantagsvis händer det att en person protesterar mot att lämna föreställningarna,

därför att det varit hans eller hennes största upplevelse i livet. Särskilt affektivt

färgade psykoser med religöst-mystiska upplevelser kan lämna oförglömliga spår av

sällhet och insikt, där inget senare går upp mot detta. Den religösa litteraturen visar

på de glidande gränserna mellan det som man med skilda referensramar betecknar

som psykos respektive religiös uppenbarelse.

I denna diskussion över sambandens betydelse är det också angeläget att kort karaktärisera

dess inledande art. Enligt min mening visar stenbrottsmålningarna på vad som religionshistorikern

James G. Fazer (1854-1941) benämner sympatetisk magi och mer specifikt

homeopatisk sådan med dess grund av ”idéassociation genom likhet”.

Sammanfattande diskussion

Genom mina jämförelser har jag visat på möjligheten att Hill nyttjat sig av Velazquez

målning Bredas kapitulation för att kunna förändra ett motiv eller skapa nya

landskapscenerier i sitt eget måleri. Det föreligger så pass många strukturellt uttrycksmässiga

samband mellan den spanske mästarens målning och en handfull landskap av Hill, att

förhållandena svårligen kan avfärdas. Till stöd finns även yttre källor som ytterligare

indikerar sambandens värde för vår syn på Hills konstnärskap och liv. Dessa yttre källor är

dels ett brev från modern, dels en konstanmälan av Strindberg samt Hills eget versmanuskript.

Hills arbetssätt som jag argumenterat för är heller inget uttryck för ett tillfälligt infall av

experimenterande, utan något som sker högst medvetet och gripande in i hans livssituation.

Mitt arbete har påvisat att den första perioden av Hills måleri, som har Velázquez målning

som utgångspunkt, inträffar under slutet av oktober 1876. Dessa verk är, oavsett

jämförelserna med Velázquez kapitulationsscen, sammanhållna av en gemensam palett och

färgfethet. Det är svårare att i tiden närmare precisera nästa våg av återväckt intresse för

Velázquez målning. I denna andra våg råder återigen ett inbördes förhållande som är

oberoende av den jämförande frågeställningen. Men denna gång skapas en gruppering utifrån

en betydligt torrare men likväl gemensam palett. I tiden förhåller sig denna grupp av

målningar till vår väl definierade kunskap om sommarens måleri 1877 och årets avslutande

starkt symbolmättade måleri. Här uppstår problematiska relationer av tidsmässig närhet

mellan olika faser av Hills måleriska utveckling. Jag vill därför väcka den kanske

överraskande tanken att samtliga dessa Velázquez-anknutna verk kan härhöra från två

tidpunkter under samma vinterhalvår. Denna tanke ger oss möjlighet att tillskriva Hill en

större fokusering inför de symboliskt tyngda ateljéarbetena från hösten 1877.

Märk väl att detta inte förhindrar att Stenbrott vid Oise II var den, till vissa delar ofärdiga

målning, som skulle fullborda den stora sviten av 18 målningar som Hill arbetade med hösten

1877. En självskrivet fullbordande målning av som vi sett närmast magiskt förstärkt

karaktär. Jag finner personligen ett starkt stöd för denna verkskronologi utifrån min analys av

den kunskapskälla som Velázquez kapitulationsscen erbjöd Hill. Vi har belägg för att Hill

fann en djupare insikt, ur och med hjälp av Velázquez målning. Dessa djupare insikter i en

målnings hemligheter kan som påpekats hänföras till ett mer psykotiskt färgat sökande. Jag

har inledande summariskt redogjort för min bedömning hur Hill i många arbeten från 1877

använder sig av formupprepningens harmoniskapande effekter.

Genom denna förändring av kronologin får vi med andra ord möjlighet att inte bara se

strukturella upprepningar från kapitulationsscenen, utan även en erövrad och praktiserad

konstnärskunskap förmedlad ur Velázquez ”harmoniskapande” hand.

Undersökningen har visat hur Hills praktiskt och intellektuellt erövrade måleriska anslag

från sommaren ställs inför en sanningskonflikt, förlusten av det direkta intrycket.

Utifrån den biografiska upplysningen att Hill har inhandlat ”…’underbara’ fotografier efter

originalarbetena av de stora spanska mästarna, Velázquez i synnerhet, ’den störste målare som

någonsin funnits’.” har jag genom jämförelser kunnat påvisa hur en handfull Hillmålningar

uppvisar en påtaglig släktskap med Velázquez målning Bredas kapitulation. Jämförelserna

avslöjar övergripande kompositionella analyser som läggs till grund för några nya

landskapsscener i Hills måleri. Detta motivmässiga omstöpande av en idé från Velázquez är

avslöjande för Hills bildmässigt intellektuella förmåga. Det tydligast talande exemplet är

enligt min mening Skogsinteriör med rullstensblock. Men inledningsvis har det avslöjat ett

djupare problemfält för Hill, nämligen ett pre-psykotiskt beteende som det måste anses handla

om. Främst har dessa jämförelser med Velázquez målning blottlagt vad jag vill betrakta som

Hills stora hemlighet. Det för Hill centrala verket i relationen till Velázquez är Stenbrott vid

Oise I. Denna målning skiljer sig markant genom sin motivdistans och måleriska

temperament. Här hänger sig Hill åt vad som kan karaktäriseras som ett magiskt relaterande,

mot hur kapitulationen kan ge en seger. Detta är symboliskt direkt talande till hans högt hållna

konstnärsambition, men det är också en konflikt i förhållande till så väl hans ”natursanning”

som till hans personliga krav på originalitet. Jag tolkar detta i psykologisk mening som en

regression i jagets tjänst. Den lilla målningen Kalkbrott ger ett tydligt känslomässigt uttryck

för Hills vilja att besegra omvärldens motstånd och han tar som jag påvisat Velázquez till

hjälp. 

De aktuella målningarna är alltså följande:

• Franskt höstlandskap 
• Stenbrott vid Oise I 

• Kalkbrott 

• Skogsinteriör med rullstensblock 
• Målning i Washington - Alltjämt synligt signerad Hill 
• Målning på Cuba 

• Vildmark 
• Stenbrott vid Oise II 

Forskaren Nils Lindhagen som lyft fram Hills magiska tankemönster under sjukdomsårens

tecknande, har skrivit följande talande ord om den lilla teckningen Minne av Stenbrott vid

Oise :

Till dessa hörde ett av de viktigaste verken från Hills sista franska år, Stenbrott vid

Oise II; vi har redan sett vilken betydelse målningen kom att få som koloristisk

inspirationskälla […]. I fråga om kompositionen har tecknaren nära följt målningen,

men mot fonden avgränsas perspektivet liksom nästan alltid av en hög bergskedja

och en bred flod. Men sitt raison d´être får teckningen genom att den stora

jordkullen omvandlats till den mäktiga graven; med ett slag frottage mot ett speciellt

underlag har Hill negativt fått fram den karaktär av spjälvägg som ofta utmärker

graven. 

Min undersökning ger mig anledning att bistå med några små korrigeringar till Lindhagens

bildsyn. Jag vill i stället för en flod se den vattenspegel som förekommer i det historiska

bakgrundslandskapet i Velázquez kapitulationsscen. Det ”speciella” frottage som

karaktäristiskt vaktar graven, kan följaktligen ses som en allusion för de tätt ställda lansarna i

Velázquez målning. Detta är enligt min mening djupt talande för hur insiktsfullt och

respektfullt nära Lindhagens forskarinsats befunnit sig den hemlighet som Hill tog med sig i

graven. En med andra ord tveklöst inkännande närhet, till en bildvärld som präglas av

tankemönster som vi känner igen i en paranoid schizofreni. Min undersökning påvisar hur

Hill i sitt versmanuskriptet väver in ett hemligt budskap i texten. Ställt i relation till vad

jämförelserna med Velázquez kapitulationsscen gett, behöver vi inte tvivla på hur

dubbeltydigt vi kan läsa och tolka denna text.

Som ett resultat av min undersökning hävdar jag att Hills måleri från sensommaren 1876

väl följer de pre-psykotiska modeller som psykiatrin arbetar med. Min undersökning har

skisserat den djupa inlevelseprocess som enligt min mening i sig är drivande i en begynnande

psykos. I detta psykologiska perspektiv är den första vågen av Hills intresse för Velázquez

entydigt magiskt beräknande. Stenbrottsmålningarna uppvisar påfallande exempel på vad

religionshistorikern James G. Frazer överordnat kallar sympatetisk magi. Magi som bygger på

att lika kan göra lika. Den andra vågen med sin målning Skogsinteriör med rullstensblock är

präglad av ett betydligt djupare kunskapssökande som också är relaterbar till psykiatrins

modeller. Ett tankemässigt fördjupande som jag personligen vill relatera och jämställa med

exempelvis C.G. Jungs teorier om ursprunget till de kollektiva föreställningsmönstren.

Man har sen gammalt tvistat om, vad denna "påle i köttet" egentligen skulle betyda, 
och medan man på somliga håll menat att apostlen med dessa ord 
syftat på den kamp han hade att föra med sin "nervösa retliga sinnlighet",
 ha teologer med mera serafisk sinnesriktning fattat pålen i köttet 
såsom ett uttryck för "den höga mystikens smärtförnimelse 
vid det utomordentliga tillståndens inträdande".

 Så har vi då hästapållen, följde den med blicken eller var den sin vanas spår trogen?

Ibland kan de behövas en grimma.