SJUKDOMSÅREN

Versmanuskriptet

Hills versmanuskript var under flera decennier deponerat på UB:s handskriftsavdelning i Lund av konstnärens släkt. Hills monograf och upptäckare Adolf Anderberg hade i brev till familjen i början på 1960-talet framfört önskemål om att tillgängligheten till manuskriptet skulle begränsas. Han såg det som ett källmaterial för vetenskaplig bearbetning och förhoppningen ställdes på Nils Lindhagen. Jag nämner detta för det kom att bli ett högst omdiskuterat material. 
De nu aktuella sidorna är 124-129. De sifferpaginerade sidorna är även försedda med underlittera och det rör sig därmed om åtta sidor, varav tre av dessa har en ornamenterad text. Jag presenterar den tolkning av dessa sidor som Sten Åke Nilsson diskuterat. Nils Lindhagen tolkar dessa svårtydda sidor ur ett annat perspektiv. Därmed vill jag påpeka att bägge deras tydningar är högst relevanta. Det är troligen just så de är tänkta, sägande en sak men döljande ett annat: Hills lag. För att också synliggöra denna hemliga väv vill jag presentera de aktuella sidorna i sin helhet, med det för mitt resonemang bärande passusarna markerade i fet stil, då jag vill argumentera för tolkningen att Hill åsyftar relationen till Velázquez målning. När vi lyfter fram korta rader ur texten på detta sätt, skall vi betänka hur koncentrerat budskapet likväl framstår i manuskriptets helhet av 257 nyttjade sidor.

124 Ornamenterad sida: BILD NOG SKÖN

124 a

Blif sann[,] blif hög[,] blif stor[,] blif ren

Som barnets blick[,] som hindens bön,

Bilf god, blif ädel, blif stolt, blif vän och len ……

Min bild, blif öfver allting annadt skön.

Jag tjusats af det stora, af det sannaste jag njöt

Jag pathos såg för Kons[t]närn buga sig;

Det inspirerade jag till mitt hjerta slöt

Och fantasien skänkt berusning Mig.

Af alla rika stora skickligheter såg

jag värden höga och förutan gräns,

Så fria som den öppna himlens våg,

När slupen sackar undan uti Iäns.

Jag sett det rika stråla på min duk

Tag beundra[t] fråsseriet starkt och rikt.

Jag gjordt af alla lndiens bästa färger bruk

Och nöjet var sitt eget endast likt.

Jag öfver allting annadt likväl skönhet satt

Och skref en evig verldslag för en bild;

Stort är den blifver ljus som dag och hög som natt

Som hafvet vid, som stormen stor och vild:

Den första verIdslag är: biId nog skön

Har bilden skönhet nog[,] den väl består,

Så öfver alltet lyser uti religionen bön

Och grönska rikast är för högblå vår.

Jag qväder, hur en bild blir Iärd och sann

Och hur naturen väl den återger

Och hur en bild af egen storhet brann

Och hur en bild af egen känsla ler,

Hur dyr en bild; en tafla, stor eller grupp

Sig visar i sin stol[t]het majestät:

Med lärdaste dispyterna höll ändå upp

Bild vare skön, en högsta grundsats ej förgät.

125 Ornamenterad sida: WINTAFFEL

126

Hvad är väl smak i konst och poesi,

Om ej beroende på gourmandisens frandoriker,

Rafflande och stark och rusig och fri

Den vinner dat enligt Areopagens Diker.

Vinet ensamt gifver kraft och håg

Och höjer nog den ädla rika smaken,

Dock mången länge invid Bac[c]i hjerta Iåg

Och fann ej som Lucullus effekterne i saken.

Har Du en vexlande talent och bjuder hvar och en

På skilda rätter från ditt bord det rika,

Så är den sanning utan något men,

Du eger rätt få bästa rätterne tillika.

Då i utbyte [mot] högre rikedom

En Lifvad fantasie kan alla råga

Och den som mättad från din snille-taffel kom

Ditt slöseri skall ingalunda klandra våga.

Der är en fara att från rika bordet gå

Och inspirationer tolka … apoplexien.

Hur stolt havannan röker Du ej under himmel blå,

Dumhet mörda kan som asfyxien.

Der giver bot i detta resonemente

Och icke något olyckans mene tikel

Med ett förargadt lottert festina luta

Skall bryta af ditt djerva konstnärs-sekel.

Och derför fukta med det bästa vin din rätt,

Gourmeten trifves lyckligt med gourmanden.

Der fälla rosor blad på tusen skilda sätt

Och otaligt vexlande helst faller ned guirlanden.

Der är en regel öfver alla: smak.

Smaken kommer bäst från rika borden.

När der du tänker om inunder ett frikostigt tak

De sedda bilder, lästa sånger, hörda orden.

Så en vältrefnad utan någon gräns

Som ej påbjudes utaf helsans lagar

Och ej fås börs, som aldrig lånar, läns,

Är råd för konstnären i hans lyckas dagar.

127 Ornamenterad sida: KONSTNÄR TAG

128

Evigt flamma conversationens lågor

Och evigt det fina vettets och det höga vetandets värde

Och evigt flamma alla tankandets höga frågor

Icke Något annadt det rika innehållet lärde.

Derför när konstnärn hvilar från sin möda

Och ombildande tanke förmerande tager

Och väger uppå snillets vågskålar de gyllene röda

Hvad glänst så ny och skön och frisk och fager:

Låt under hvilans stunder eller år

Finaste taffel alla nöjen som odeladt gifva

Der rankor ikring vinets thyssa slår

Och växer ikring tryffel-fat guld-vifva.

Så smäckta med det finsta vin den finsta bit

Och tro ditt tanke-tribut dock deraf vinner:

Blif rese, blif gigant, blif alkoholit

Och starkare den rena Iågan brinner.

Den tanke som ej kastar resultater

På duken eller uppå papper med sitt stift

Och likväl hämtar näring ur vinbuteljän och ur fatet

ingalunda […] faller i min gvifo.

Der sälje sejdeln på mekanisk marknan

Till varje tröttat snille som stärkande hjälp

Så bjuder lagen digan dytan naknen

Poet då heller därför att de ej skrev ditt bläckhorn stjälp.

Låt tanken tyst med smaken invid faten tala,

En Iäcker bit kan rik betalning odöm[n]dt snille gifva,

Lagens rättfärdighet vid […] också utaf [...] ideal

Och snillets höghet allt kan inkomst rättigheter skriva.

Och låt med någon vän och helst med mång[en] vänner

För att förlama afund med orgiesällt kalas

Meddelanden och utrytm utaf tankar tolka Arma , du bekänner

Och arbetet vänta under mathållande och klingande med blå topaz.

129

Vin och trüffel konstnär tag

Och frossa af din lefnads dag.

Der ur gro ur välmågan och nöjet upp

Af helsa och af lust en evig trupp.

Du njuter in uti ditt verk

Allt hvad du druckit, hvad du åt

Af lefnadsstyrka och af lycka såt:

Verldslagen som jag skrifvit derför märk.

På [lernoonens ?] råd jag kanske låt

En gång i fylt den sitta på en vinds hus skylt;

Konstnär då ej den orten alls förgår.

Till konstens vinst var planen som förgyllt.

Det finns vackra skyltar,[…]

Att sätta upp den vackraste den man får två

Som målat och ej endast sjungit hindens ros

Och den vackraste inskriften tecknat äfvenså.

Och så skylten är, så vara [leckafruhet]

På vin och tryffel – vin och tryffel.

Då åter krog-gård vägen till restaurationen vet

Och gerna gräfver uti gyllene fat med gyllne skyffel.

Tag med Dig dit din finaste kokott

Och kanske den qvinna som dit[t] hela hjerta har,

Då blir der icke dryckeri och frosserier blott

Det gyllne löjet ler bland rosor ställda qvar.

Och der för konversationen och det attiskt salta skämt

Nog emmor finnas framför speglande trüm.er.

Och der har snille-ord med sköna blickar möte stämt

Der var en gång, I damer, skalden ………helsar

då Er.

129a

Evigt flammar konstnärns snille-låga,

Tröttnar aldrig, blossar alltid lika hög.

Han lärt de rika höga skatter ständigt råga

Och aldrig någonsin ett drag der l[j]ög.

Hans vrede helig närer eldens flamma

Och bryter väg för nya bilder jämt,

Hans vrede och hans kraft är oftast ett och samma

Och derför Han till hån den usla pöbeln stämt.

Der bodde i uppfinningen ej samma styrka,

Och der fan[n]s icke vreden[s] blixtrars spel.

Skall äran krönande mig ny då lifskraft yrka

Och åter gyck[l]a med hvar dåres fel.

Så uti hvaje drag allena vreden häller

Den olja som med gabb en hånfull flock slår ned.

Och när det segra, när det utaf stol[t]het lysa gäller,

Hvar stund framför stafflin, är dom min ed.

Och alla lösta strömmar af min andes raseri,

När stundom jag vill visa utaf studiet mitt resultat,

De uti målning-improvisationen brusa fram med tanke

Och uti vreden blossa hämnd och hat!

Och bilden skin[n]er, som min andes höga dom

Af hvaje nedrig låghet som jag mött.

Och uti mången niding som på promenad jag mött

Till vanvett föraktet i hans hjerta dolken stött.

Der tvänne städer jag vandrar fram,

Ej mened, afund, låghet, svek och snålhet kunna,

När Mitt förakt har låssat niding-skam[m]ens kam,

Längre lefva, Iängre lif sig stjäla[,] mer sig unna.

Förbannelse och hat för hela ande-verlden

Och allt som liksom öfverhet och penna eller bläck

Vill håna skalden, ber hans ära spira skönt vid härden

Allt hvad förbuden ande går förbannelse och hämd så käck!

•

Så framträder dessa uppenbart centrala sidor där detta bildmässiga främjande och studium

skymtar fram ur magin och hemlighetens mörker. Vi ges just bara små ord, dolda signaler ur

Hills havererade men rika tankevärld. Jag bedömer inte att min argumentation kräver

upprepning av texten. Men som läsare kan vi vända tillbaka till versen och läsa de i fet stil

markerade partierna, i en sammanhängande följd. I min tolkning förhåller sig detta text

innehåll mycket väl till hur Hill kan ha sett hur erkänslan bugar sig för konstnären så som en

segrare i Velázquez kapitulationsscen. Hill har enligt versen ”tjusats af det stora” och jag

tolkar det så att han kan ha slutit Velázquez verk till sitt hjärta. Jag vill tolka texten så som

applicerbar mot den tillblivelseprocess som bildjämförelserna mellan aktualiserade verk av

Hill och kapitulationsscenen indikerat och längre fram i detta arbete också fördjupar.

Med den lånade uppsatstiteln i minnet – Konstnär Tag – kan vi nu läsa Hills försättsblads

mycket svårtydda ornamentik. Det var kring dessa som konstvetardebatten blev en

publikhändelse i helsidesuppslag i dagspressen 1985. Detta handlar alltså om tre sidor med

en text som kan tolkas: BILD NOG SKÖN / WINTAFFEL / KONSTNÄR TAG. 
Det är den läsning som Sten Åke Nilsson gör. Dessa av ornamentik förvandlade

bokstäver ger också möjlighet att utläsa: LOIS / TLA / TAL. Så tolkar Nils Lindhagen den

avslutande ornamenterade sidan, den som Sten Åke Nilsson läste: KONS/TNÄR/TAG.

Lindhagen påpekar att de är franskans pluralform för lag: LOIS som möter oss på denna sida,

och för sedan ett resonemang mot talens lagbundna värld. Nu vill inte jag heller göra det lätt

för mig. Jag vill föreslå att vi vänder på ordningsföljden och för tillfället bortser från det

kullinariska och rika glädjeuttrycket på det mellersta försättsbladet. Då har Hill som:

KONSTNÄR TAG[IT] / [EN] BILD NOG SKÖN. - Ja, dessa löjtnanter hos Velázquez bjöd

verkligen Hill på ”frukost och meddag” som brevet till modern antydde. Skall vi följa mitt

resonemang så var denna målning som ett oerhört rikt bord, dukat med vin och tryffel. Följer

vi vår magkänsla så kunde Hill inte se sig mätt. Denna sköna bild var som en ros som fällde

blad på tusen skilda vis för att bruka Hills egna ord från en av de aktuella stroferna.

Men Hills högt hållna originalitet kan ifrågasättas. I så fall har Hill tagit hjälp och lutar sig

mot Velázquez som Strindbergs rader kan antyda. Detta är i så fall något högst

allmänmänskligt som man kanske inte vill skylta med. Således bör det döljas. Vi behöver inte

läsa särdeles långt i verserna förrän Hill skriver en: - ”evig världslag för en bild” -. Hill

skyddar sin hemlighet. Följaktligen indikerar detta att den svåraste och kanske insiktsfullaste

läsningen av dessa försättsblad, den som Nils Lindhagen erbjöd genom sina tolkningar som

”ur gro ur” tallagars tveklöst sanna värld. De sinnestillstånd av trygghet där 1+1+1 alltid är 3

och aldrig bör bli något annat. Det är så nära sanningarnas lärosats vi någonsin kan komma.

Låt oss nu finna ro vid upprepningens matematik, detta inräknande av evigheten. Vi kan

nämligen betrakta Hill i hans egen målning. I Stenbrott vid Oise I sitter en liten figur och vi

kan återvända till versens rader:

Därför när konstnärn hvilar från sin möda

Och ombildande tanke förmerande tager

Här växer det ursprungliga ”Stenbrott med hjulspår”, målningen ombildas. Men nu ger oss

Hill motivet för ”uppfinningen”, det är en hämnd på salongspubliken och ”begabbelsen” av

konsten. Men vi ges också hans klarsyn. Det handlar enligt Hills vers om hämnd och hat,

fjärran den fria inspirationen.

Efter hemkomsten till Lund blev Stenbrott vid Oise II upphängd i den Hillska matsalen

mitt emot Hills fasta plats. Inför konstnären och hans tankes gäster och vid ett frikostigt och

rikt bord. Hill ”tänker om”:

Vin och tryffel konstnär tag

och frossa af din lefvnads dag.

Der ur gro ur välmågan och nöjet upp

Af helsa och af lust en evig trupp

Du njuter in uti ditt verk

Allt hvad druckit, vad du åt

Af levnadssyrka och af lycka såt:

Världslagen som jag skrivit därför märk

Hans världslag är ”Bild nog skön”. Följer vi i Hills synestesi kan vi tolka det som att man ska

låta maten tysta mun. Det vill säga, att seendet ska finna en alldeles egen direkt väg mot ett

sant hjärta. Trots detta frosseri råder här visst bordskick. Jämsides med denna lag har vi ett

dolt spår från Hills tankevärld. I citatet ovan ges vi en märklig liten upprepning. Vi hittar

grogrunden för ett spår. Ett invävt budskap i versens väv. Velázquez eviga trupp som - ”ur

gror ur” - hans bild. Vi ställs inför de vägval, som också präglat Hillforskningen75. Det blir

smärtsamt tydligt hur Carl Hills värld kan ha tett sig genom den paranoida inledningen av

raderna:

Det finns en fara att från rika bordet gå

Och inspirationer tolka… apoplexien

[=slaganfall]

•

En färgkritteckning

Strax efter, men samma vår, som jag presenterade mina rön rörande Hills relation till Velazquez kapitulationsscen (2005) dyker det upp en mycket stor färgkritteckning av Hill på ett av auktionshusen. Teckningen kan upplevas lite främmande och splittrad i sina skilda motivelement. Bara storleken gör teckningen till ett unikum. Papper var värdefullt i Hills värld. Vi kan med ett speciellt perspektiv förstå vad det är som återuppstår detta stora ark och var Hills tanke befinner sig.