FÖRDJUPAD INSPIRATION

Der falla rosor blad på tusen skilda sätt 

•

Skogsinteriör med rullstensblock

Nu finns det också en annan liten Hillmålning som visar på en påfallande analytisk relation

till Velázquez bild. Det är Malmö Konstmuseums Skogsinteriör med rullstensblock. 
Jag argumenterar här för att skogsinteriören är ett resultat av Hills studium

 av den tidigare nämnda Velázquez målningen.

En god start vid jämförelsen är att ta fasta på segrarens hållning och förlorarens bugande,

gesten för underkastelse. Velázquez har låtit denna relation upprepas i en stor triangelform

som bildas mellan slagfältets rök och den yttersta lansen. Jag hävdar att Hill spegelvänder

denna grundform i sin målning. Den stående triangelsidan bildas då av ett stadigt träd. Mot

detta träd ställs ett vekare träd som verkar vara på väg att falla. 

Centralt placerad på kapitulationsscenens vänstra sida finns en soldat med ryggen vänd mot oss. Om man följer

vapenrockens veck upp över skuldran och lägger märke till den stadiga hållningen kan Hill

här ha hämtat linjespelet för sitt stadiga och starka träd. 

Kompositionens grundelement är spegelvänt, 

men i övrigt är relationerna rättvända. Hästens tyngd blir till sten. 
I det horisontella mellanpartiet bildar soldaterna till höger en jämn och sluten grupp. 
Förlorarnas sida har bytts till motsatsen. 
Samma relation ställer Hill i skogsbrynets linje- och ytspel. 

Hill låter himlen bryta igenom där den ljusklädde ynglingen borde lämna spår. 
Bakom ynglingen står en häst. 

Tittar vi noga kan vi iaktta hur Hill har tagit med hästens bläs och grimma som en

uppteckning i samma vinkel och rätta position till ”ynglingens” ljusa fläck från himlen.

Ynglingens hand med sitt finger är där som en blickpunkt i form av ett lätt s-format tunt

träd mot himlen. Handens skugga faller över grönskans formspel. Vi kan i vänsterkanten

nästan framkalla en profilsiluett med dess pannlugg från den i motljus sedda främre

karaktären. 

Hästhuvudets högersiluett ger ett formeko mot den stadiga trädstammen. Så tolkar

jag att Hill har förvandlat den ursprungliga kapitulationsscenen och istället konstruerat ett

landskap med en mycket speciell utgångspunkt.

•

Målning ägd av Museo Nacional de Bellas Artes de Cuba
Stämpelsignerad. VENTRE COROT
  

Landskapsskiss av C F Hill 

Jämför vi målning och skiss kan vi i på respektive vänstersidor konstatera

 att det rör sig om mycket snarlika korresponderande grundstrukturer. 

Detta gäller också ljusinfallet och dess öppning mot himlen.

  

Som ett inre memento finns centralt i skissens bakgrund en kraftig, lite mörkare avbruten trädstam.

Målningen uppvisar i bildmitt samma mörka, lite svår definierade bas var mot sen ett främre grenverk gestaltats.

Detta grenverk är närmast som en härva av linjer sedda och upphämtade ur förlorarens gestalt.

Hans bakre knä, rumpa och ryggslut, mage och bröstkork finns där bland grenarna.

Det inte fångat med en vänligt sammanhållande blick.

Den segrande partens sida visar både skärpa och styrka.

Hustaket blir till ett yxhugg mot grenverket. 

Allt betraktas av en oproportionerligt stor hund, nästan av en hästs storlek.

Vi kan notera hur skissen gett takfotens vinkel och även fasadens lilla luftspringa.

Detta korresponderar även med Velazquez gestaltning av segertruppens slutenhet och riktning. 

(Jag beklagar det dåliga bildunderlaget.)

•

Målning ägd av National Gallery Washington DC
Bär signaturen  Corot ovan rester av Hills signatur.

Landskapsskiss av CF Hill

På vänsterkanterna har vi i form identiska stenblock som just bara inverterats avseende den bredd som möter betraktaren.

På högersidan kan vi översätta hästens tyngd till ett stenblock.

Vi kan notera hur hästbuken med sitt veka liv, ger form åt blocket. 

Det upplyfta bakbenets vita skank (skenan) återkommer i gräset.

Går vi riktigt in i detaljerna ser vi också hur stigbygelns mässing 

återglimrar i snårets ljusa färgisättningar.

På högersidan upprätthålls relationerna av ett långsmalt block i bildernas ytterkant. 

I detta detaljutsnitt kan vi spegelvänt se hur det två fältherrarnas hattar och dess former kommer att upprepas

i en stor rund respektive projektilformad sten.

Vi hittar även förlorarens framåtlutande hållning då ett av träden fångar linjerna från mag och bröstkorg.

Målningens runda stenblock kan tyckas hämtad ur både skiss och kaptitulationsscen. 

Det är hatten som lånar sig till ett tillfälligheternas spel.

I främre delen av skissutsnittet ser vi antydningar till en triangelform. 

Notera hur denna återkommer i de mossbevuxna runda blocket. 

Jag upplever det följande som landskapsmålningens bärande idé.

Mot hästkroppen står en yngling lite nonchalant bakåtlutad.

Det är inte bara hållningen som fångas upp i landskapets främre träd.

Vi kan låta hållning och attityd förhålla sig till

"hästblockets" veka liv.

Jag vill hävda att detta läsande är så omfattande och att vi därmed står på en stadig grund när vi  konstaterar att Hills signatur 

är synlig under övermålningen bärande en förfalskad Corot signatur.

Långt inne i bilden ser jämsides med stenen och den grövre stammen, två tunna mörka streck.

Här knyts målningen till Malmö konstmuseums Skogsinteriör med rullstensblock.  

•

Vad Hill åstadkommit här är en emotionell serie.
Den vilar i klassisk avbildande kunskap över de figurativas förhållande till lodlinjen.
Man kan ge det en personlig själslig urtolkning.

Vi kan följa hur den svage kan behöva sitt stöd och hur ett bekymmerslöst liv

bara kan ryckas ifrån en samt hur djävligt och snärjigt detta kan kännas.

En återöversättning till de av Velazquez skildrade kroppshållningarna förtydligar

hur de emotionella tolkningarna kan vila,

 ja "ur gro ur [...] en evig trupp" som versmanuskriptet anger.

•

Som jag ser det har Velázquez kapitulationsscen lämnat sina spår först i Stenbrott vid Oise I och kanske direkt följt av Franskt höstlandskap. 
Jag tycker det måleriska tempot är ganska likartat. 
När man sedan kommer till de tre skogs- och buskinteriörerna vill jag hävda att dessa är baserade på en kompositionsanalys
 av en betydligt insiktsfullare sort och som därmed kan ligga senare i tiden.   

Jag vill bringa in ytterligare en målning i jämförelserna mot Velazquez kapitulationsscen. 
Det rör sig om målningen Vildmark. 
Här kan vi se övergripande strukturella band som kan tolkas i ett emotionellt perspektiv. 
Utgångsläget tycks inte vara en skiss utan en motivvärld från föregående säsong. 

Vildmark

Jag utgår från tanken att förlorarens huvud ligger nedsänkt - som kornet i ett sikte - i kapitulationsscenens

centrum. Jag arbetar alltså med en metafor sprungen ur skyttens praktik. Hur geväret hålles i

vårt ögas siktlinje inför ett distanserat mål, är en praktisk erfarenhet som har starka

metaforiska möjligheter i förhållande till konstnärens seende. Det aktiva siktets skeenden kan

sammanfalla i ett oerhört smärtsamt ögonblick där ett liv kan släckas, då ett skott brinner av.

Handlingen är förlagd utanför geväret. Det är samma förhållande som råder under en stark

målerisk inlevelse, då man följt sin siktlinje in i motivet. I det sistnämnda sammanhanget är

detta en högst eftersträvansvärd situation. I Velázquez målning framträder de två en gång

stridande trupperna som en förgrundssiluett mot det förgångna. Där i bakgrunden pågår

striden. Där finner siktet sitt korn - förlorarens huvud. 

Vi erbjuds Velázquez siktlinje och i den ligger en holländares huvud. 

(Så mycket för den ärevördiga kapitulationen.)

Det är ett sikte mot historiens förlorare och det förgångna, 

men bakgrunden griper också om förlorarens arma huvudmittpunkt eller kornet. 

Vi kan jämföra siluetterna i kapitulationsscenen med Hills Vildmark. 

Men vi gör en viss förändring, vi tänker bort alla lansar utom den yttersta. 

Då har linjespelen i dessa två siluetter en förmåga att mötas 

och i vissa punkter även sammanfalla.

Den distraherande uppmärksamheten som den ljusklädde ynglingen väcker, 
upprepas också hos Hill genom ett större ljusgenomsläpp i bakgrundens trädkrona. 

Rakt under den yttersta lansen återfinner vi segerherrens hatt. 
Hill ger oss likt tidigare interiör ännu en stor rund lite svävande svart form. 
Det är avslöjande att det är svårt att förstå denna form som en sten. 
På höger respektive vänster sida avslutas hillmålningen med mot Velazquez målning identiska motivriktningar.

Var har då föregående exempels S-form tagit vägen? 
Den har förflyttats och har nu blivit mycket större. Betraktar vi Hillmålningens högerkant 
ser vi hur det här startar en vågrörelse in mot bildmitten. 
Detta motsvaras av hästländen hos Velázquez och övergår i stenbrottsvägens bas, 
den linje som kan vara hämtad ur Spinolas framsträckta arm. 

Denna vågform är en vidareutveckling från kapitulationsscenen. 

Således är det lättare att på denna punkt göra en givande jämförelse om den sker 
mellan Vildmark och Stenbrott vid Oise II.

Man har sen gammalt tvistat om, vad denna "påle i köttet" egentligen skulle betyda, 
och medan man på somliga håll menat att apostlen med dessa ord 
syftat på den kamp han hade att föra med sin "nervösa retliga sinnlighet",
 ha teologer med mera serafisk sinnesriktning fattat pålen i köttet 
såsom ett uttryck för "den höga mystikens smärtförnimelse 
vid det utomordentliga tillståndens inträdande".

 Så har vi då hästapållen, följer den blicken eller sin vanas spår?

Ibland kan de behövas en grimma.