VELAZQUEZ MÅLNING

Diego Velazquez Bredas Kapitulation 1634-35

Målningen skildrar i en tänkt scen hur den holländske guvernören och generalen Justinus av

Nassau kapitulerar och överlämnar fästningen Breda till den spanska generalen Ambrosio

Spinola. Velázquez skildring från 1634-35 baseras på en historisk händelse 1625. 
Det är en propagandistisk scen från det spansk-nederländska frihetskrigen.

Vad som i första anblicken är påfallande i ett betraktande av Bredas kapitulation är att det rör

sig om ett möte mellan två centralkaraktärer. Dessa två parter är ingalunda likvärdiga, även

om mötet tycks försonligt. Den ena parten är nämligen bugande och givande. Han överlämnar

den ”episka nyckeln”, själva berättelsens viktigaste ögonblick. Det oundvikliga förloppet

kommer att fullföljas, överlämnandet kommer att tas emot. Men först visar mottagaren sin

respekt för den som i detta ögonblick slutligen ger upp. Vi förstår också att det är en

kapitulationsscen ur segrarens perspektiv och på hans vilkor. Segrarens ädla drag består i att

han med sin arm först manar den bugande parten att resa sig. Först när så sker, tar han sin

hand från den besegrades axel och griper om nyckeln. Vi kan från vår ”stilla” värld observera;

bildmitt hålles inte av denna nyckel. När vi söker och finner denna mittpunkt är blicken hållen

strax över segrarens arm, men alltjämt under en avlägsen fana. Lite retligt ligger den i Nassaus näsa!

Det är en målning som är oerhört rik i sina balanserade nyanser. 
Skall vi åter igen grovt betrakta strukturen har vi påfallande diagonala riktningar 

såväl in mot bildens som mot mötets epicentrum. 
Där gestaltas det diametrala, en rakryggad segrare och en mot honom bugande förlorare. 
Bildens motställande karaktär är också tydligt talande i den täta fond av lansar som utgör 
bakgrund för segrarens trupp. 
Stridens brandrök följer i Nassaus rygglinjer och förlorarens sida är upplöst i en distraktion. 
Här är inte manskapet avbildat i ett tätt och slutet och tungt block som hos 
den övermäktige besegraren. 
Men vad som också sker är att vi hos förlorarna tappar fokus på stridens nyckelscen.

Vår blick fångas av en ljusklädd yngling och hans gåtfulla gest. Vad handlar den om? 
Förlorar vi oss i en distraktion? Leder den oss fel? Var det detta som gav segerns ögonblick? 
För inte har väl en oskyldig ynglig bara råkat petat sig i näsan 
just under en avgörande punkt i stridens hetta? Jag ser det som en högst mänsklig tanke.

Velázquez öppnar för att händelsernas scen i ett ögonblick kan förändras. Vi kan betrakta

den vridande och förändrande dynamiken som uppstår mellan de två hästarna i Velázquez

målning. Dessa är ställda i en motställd vriden symmetri i förhållande till varandra. För att

uttrycka detta pedagogiskt enkelt; de står i samma riktning gentemot ”karusellnavet” eller

målningens epicentrum. Således kan historiens scen mycket lätt förändras.

Innan vi lämnar analysen vill jag gärna betänka hur personligt djupt tilltalad Hill kan ha

blivit av detta motiv. Som en segerscen där omvärlden kapitulerar för en målares storhet. 
Han kan betrakta sin Velázquezreproduktion, kanske med ryggen mot sitt eget flodlandskaps täta lansverk, 
för på ett säreget vis kan man vrida scenerna. Nu är det Hills tur att stå där … segra!