SAMMANFATTNING

U N D E R   U P P B Y G G N A D   

Här beskrivs hur Velazquez målning Bredas Kapitualtion används av konstnären Carl Fredrik Hill så som en inspirativ och stärkande källa på ett både personligt och måleriskt plan. I centrum står Hills Stenbrott vid Oise I-II och konstnärens vilja att lyckas. Sambanden är en regression i jagets tjänst, men också en metod att förädla och fördjupa landskapsintrycken.

Jonas Elfverson
Konstnär och konstvetare
2019

B. Maura, Gravyr efter Velazquez,  La rendicion de la plaza de Breda ( Las Lanzas)  1876.

INLEDNING

XXX

OKTOBER 1876

Den 1 september 1876 lämnar Hill atlantkusten och Luc-sur-Mer för att återvända till Paris. 
Hans ateljébehov kan lösas först i början av oktober. 
Detta föranleder honom att på nytt besöka ett nu ganska regnigt Montigny och något senare Champagne.
Besöket i Champagne resulterar i ett antal skisser på stenarbetare. 
De är svårt att följa Hill i spåren genom skissböckerna. Dock kan vi genom en påskrift på 
skissbok III datera hans vistelse: Des dessins faits à Champagne sur l´Oise 9 à 14 oct. 1876. 
I skissbok I finns en mycket hastig teckning på ett stenbrott. 
Skissen kommer att ta form genom den inte helt avslutade målningen 
Stenbrott med hjulspår. 

Carl Fredrik Hill, Stenbrott med hjulspår

Detta är en målning vars motiv kommer att tas upp i en ny och omarbetad form 
under denna inledande ateljéhöst. 
Det blir genom målningen Stenbrott vid Oise I .

För de där hemma har han, möjligen redan innan den korta oktoberveckan i Champagne,

berättat om möjligheten att få byta till sig två verk av Corot. Men några råd hemifrån tycks

inte påverka bytesaffären. Dagen efter att ateljén på Boulevard Clichy 1 blivit tillgänglig

meddelar han hem att bytesaffären blivit av. Detta brev sätter datumet till den 16 oktober

och det sista halvåret har resulterat i runt 40 studier. 
Till sin ateljé, som han nymöblerat, har han även köpt ’underbara’ fotografier 
efter originalarbetena av de stora spanska mästarna, 
Velázquez i synnerhet, ’den störste målare, som någonsin funnits’.

Direkt innanför höstens ateljétröskel - skrivs nu några för detta arbete centrala ord om ”två fina löjtnanter”. 
Det avslöjar att ateljén kräver ett annat perspektiv för blivande motiv. 
Visserligen har Luc bringat ett kompositionellt dynamiskt anslag till Hills måleri, 
men sommaren har varit utan klassiskt beräknade kompositioner. 
Nu kommer Hill på nytt att berika sina verk med en medvetet beräknad tanke.
Sommarens arbeten blir ställda invid vårens. Vi kan konstatera att Hill under sommaren

förflyttat sina uttrycksmässiga gränser. Vi betraktar, men Hill skapar och ger struktur åt sitt målande. 
Det sker genom en oerhörd materiell inlevelse. Suggestiva krafter som Hill använder sig av 
för att själv förstå och kunna gestalta synintrycken.  
Han utvidgar sitt visuella medvetande.

Hill hade spridit ryktet att han ämnade åka till Italien och August Strindberg kom i ogjort

ärende, Hill höll sig undan och ibland till eget förtret. 
Trots ett glest källmaterial tycks det som om konstnärens självmedvetenheten 
har en bibehållen hastighet in i denna höst. Betraktar vi hans måleri kan vi förstummas av 
hur den närmade sig en excess i penselföring och färgbearbetning.
Där bakom ligger tankereflexer som nu kommer att tvärnita i ett särdeles märkligt verk. 
För så kan upplevelsen te sig inför Stenbrott vid Oise I.

Carl Fredrik Hill, Stenbrott vid Oise I

VELAZQUEZ MÅLNING

Diego Velazquez Bredas Kapitulation 1634-35

Målningen skildrar i en tänkt scen hur den holländske guvernören och generalen Justinus av

Nassau kapitulerar och överlämnar fästningen Breda till den spanska generalen Ambrosio

Spinola. Velázquez skildring från 1634-35 baseras på en historisk händelse 1625. 
Det är en propagandistisk scen från det spansk-nederländska frihetskrigen.

Vad som i första anblicken är påfallande i ett betraktande av Bredas kapitulation är att det rör

sig om ett möte mellan två centralkaraktärer. Dessa två parter är ingalunda likvärdiga, även

om mötet tycks försonligt. Den ena parten är nämligen bugande och givande. Han överlämnar

den ”episka nyckeln”, själva berättelsens viktigaste ögonblick. Det oundvikliga förloppet

kommer att fullföljas, överlämnandet kommer att tas emot. Men först visar mottagaren sin

respekt för den som i detta ögonblick slutligen ger upp. Vi förstår också att det är en

kapitulationsscen ur segrarens perspektiv och på hans vilkor. Segrarens ädla drag består i att

han med sin arm först manar den bugande parten att resa sig. Först när så sker, tar han sin

hand från den besegrades axel och griper om nyckeln. Vi kan från vår ”stilla” värld observera;

bildmitt hålles inte av denna nyckel. När vi söker och finner denna mittpunkt är blicken hållen

strax över segrarens arm, men alltjämt under en avlägsen fana. Lite retligt ligger den i Nassaus näsa!

Det är en målning som är oerhört rik i sina balanserade nyanser. 
Skall vi åter igen grovt betrakta strukturen har vi påfallande diagonala riktningar 

såväl in mot bildens som mot mötets epicentrum. 
Där gestaltas det diametrala, en rakryggad segrare och en mot honom bugande förlorare. 
Bildens motställande karaktär är också tydligt talande i den täta fond av lansar som utgör 
bakgrund för segrarens trupp. 
Stridens brandrök följer i Nassaus rygglinjer och förlorarens sida är upplöst i en distraktion. 
Här är inte manskapet avbildat i ett tätt och slutet och tungt block som hos 
den övermäktige besegraren. 
Men vad som också sker är att vi hos förlorarna tappar fokus på stridens nyckelscen.

Vår blick fångas av en ljusklädd yngling och hans gåtfulla gest. Vad handlar den om? 
Förlorar vi oss i en distraktion? Leder den oss fel? Var det detta som gav segerns ögonblick? 
För inte har väl en oskyldig ynglig bara råkat petat sig i näsan 
just under en avgörande punkt i stridens hetta? Jag ser det som en högst mänsklig tanke.

Velázquez öppnar för att händelsernas scen i ett ögonblick kan förändras. Vi kan betrakta

den vridande och förändrande dynamiken som uppstår mellan de två hästarna i Velázquez

målning. Dessa är ställda i en motställd vriden symmetri i förhållande till varandra. För att

uttrycka detta pedagogiskt enkelt; de står i samma riktning gentemot ”karusellnavet” eller

målningens epicentrum. Således kan historiens scen mycket lätt förändras.

Innan vi lämnar analysen vill jag gärna betänka hur personligt djupt tilltalad Hill kan ha

blivit av detta motiv. Som en segerscen där omvärlden kapitulerar för en målares storhet. 
Han kan betrakta sin Velázquezreproduktion, kanske med ryggen mot sitt eget flodlandskaps täta lansverk, 
för på ett säreget vis kan man vrida scenerna. Nu är det Hills tur att stå där … segra!

LIKA GER LIKA - EN SEGER

Målningen Stenbrott vid Oise I är en överraskande tvärnit i målerisk hastighet och därmed

fullständigt främmande i allt Hills övriga måleri. Men det finns likväl en likhet med höstens

övriga målningar. Det är en påtagligt högre färgfethet som karakteriserar Hills måleri från

denna tid. Undersökningens aktualiserade målningar Stenbrott vid Oise I, 

Fransk höstlandskap och Kalkbrott uppvisar alla en påfallande gemensam fet färg 
vilket med andra ord är en starkt sammanhållande egenskap som själva materialet ger.
Vi gör inledningsvis tre jämförelser mot Velazquez målning. 
Hills vilja att segra och krossa motståndet är tydligt i denna första 

Stenbrott vid Oise I

 

 Kalkbrott                                                             Franskt Höstlandskap        

Däremot skiljer sig det upprepade motivet Stenbrott vid Oise II med sin påtagligt torra

färgkaraktär. Vi har också utifrån dukens storlek skäl att antaga att Stenbrott vid Oise II

härhör från en senare tidpunkt. Vi kan vidare utifrån palettens färgupplägg

sammanföra detta andra och större stenbrott med målningarna Skogsinteriör med

rullstensblock, målningarna i Washington respektive Havanna. 
Målningen Vildmark kan framstå som något ofärdig och särskiljer sig.

Initialt vill jag lyfta fram hur svårt det är att kommunicera och förmedla visuella samband.
Betraktarens blick är fri och det kan väcka djup ovilja att få sitt seende styrt.
Jag hoppas att bildutsnitt, i möjligaste mån utan markeringar, är en pedagogisk framkomlig väg. 

Enligt min uppfattning är det lättast att se mina diskuterade samband i

de målningar som tas upp i den inledande jämförelsen. Jag bortser med andra ord helt från

kronologin i denna första fas. Stenbrott vid Oise II 1877 och Kalkbrott 1876

har framstått som enklast att inleda med.

Vi ska också lägga fast att det i andra motivsammanhang förekommer att Hill spegelvänder 
sin färdiga målning gentemot en existerande skiss, målningen Björkbacken är ett sådant exempel.

JÄMFÖRELSE  I

Stenbrott vid Oise II

Bredas Kapitulation

Från nedre högra sida kan vi vandra in i målningarna, i det avseendet är uppläggen identiska. 
I fjärran ligger de bakre landskapet och dess horisonter sammanfaller. 
Där emellan ett mellanparti av skilda motiv som vid närmre granskning visar sig 
strukturellt formmässigt relaterbara. 
Detta rör sig om  ett klassisk korresponderande. där lika ger lika.  
Så kallad sympatisk magi beskrevs 1890 av religonshistorikern James G Frazer och är 
ett grundbegrepp avseende människans vilja att främja sina önskningar. 

Den spanske segrarens omfamnande gest tar upp rörelsen ur truppen och

flaggan och bildar i Velázquez målning en av de viktigare riktningarna. På denna

kompositionslinje placerar Hill stenbrottets vägg och formar den efter Spinolas underarm. 

De välvda kullarna i stenbrottet följer hästens bakdel och sadel väl. 

Ljusdagrar, som rygg respektive panna och bröst hos fältherrarna, tas upp av Hill. 

Holländarens öga (näsa), målningens mittpunkt, markeras på Hills förstudie.

Stövlarnas tånosar möts på ett liknande sätt som stenblocken och ger en jämförande stadga

i relationen. Holländarens veckade stövel kan jämföras med den travade stenhögen i

Hills målning. Det är som om Velázquez hästhov hade ett fundament hos Hill! 

Där Velázquez

fångar vår blick vid den ljusklädde ynglingen placerar Hill sitt hus. 

Till vänster om den ljusklädde pojken står en man med ryggen mot oss. 
Vid dennes axel vänder i Hills målning en följsam väg. 

I Stenbrott vid Oise II finns i målningens vänsterkant en linjeuppteckning som

mycket nära följer klädveck och hållning hos den yttre soldaten. I denna kant finns i

huvudhöjd överensstämmelse i växlingarna mellan ljusa och mörka fält. 

Vi kan också observera hur soldaternas huvuden möts och hur det formmötet återkommer hos Hill. 
Detta sker jämsides med ett mörkare trädparti som tycks hämta ett bolmande formspråk

ur stridsröken. 
-
I målningens andra kant, den högra, sägs Velázquez själv stå. I första

versionen har hans hattbrätte tagit plats på Hills målning.

JÄMFÖRELSE  II 

Kalkbrott

Här krävs två inledande uppgifter om jämförelsematerialet. Vi skall först och främst fokusera

på ett bildutsnitt av den förlorade parten i Velázquez kapitulationsscen. Nästa steg är att

spegelvända detta utsnitt eller alternativt spegelvända Hills Kalkbrott. Personligen tycker jag

det är lättare att under jämförelsen spegelvända Hills landskap. Detta ger bibehållna

figurrelationer gentemot övriga jämförelser. Ett exempel på att Hill arbetade med

spegelvändningar mellan skiss och slutlig målning är den till skissen spegelvända målningen

Björkbacken.

Med dessa bildmässiga operationer bakom oss kan vi konstatera hur brottytan i kalkbrottet

närmast är identiskt i form med den förlorande partens överkropp och ryggparti.

Fiskbensmönstret i vapenrocken återkommer i två mot överarmens mönster lika hållna vinklar

i Hillmålningen. Den spalt som förekommer i kalkbrottväggen motsvaras av relationerna i

Velázquez målning och i denna spalt upprepas en marklinje som väl motsvarar undersidan av

segrarens framsträckta överarm. Den bakre horisonten i hillmålningen är en närmast identisk

upprepning av den inre horisontlinjen i Velázquezutsnittet. Hillmålningens söndersmulade

brottyta är en stark symbolisk metafor för förlorarens situation.

Stenbrott vid Oise I

Målningen följer samma mönster som finns i Stenbrott vid Oise II. Men vi kan även här lägga märke till några speciella särdrag. 
Målningens mittpunkt har markerats på ett tydligt sätt och lämnat spår i form av trycket från en katt tass.
 Vad som kan motsvaras av Velázquez hattbrätte har här en påtagligare närvaro jämfört med vad det har i Hills andra variant. 
En annan intressant detalj är vad som sker vid det lilla husets fönster, där vi så gärna vilar vår blick. 
Här skiljer sig Hills båda varianter åt i det att den första målningen uppvisar ett krokigt litet streck, närmast likt en bock, vid fönstrets marginal. 
Penseln har uppenbart hejdats, liksom i en eftertanke. 
Så är inte fallet i Hills andra variant där strecket är alldeles rakt. 

JÄMFÖRELSE  III

Franskt höstlandskap

Inför målningen Fransk höstlandskap fångas blicken upp i ett nästan övertydligt centralperspektiv 
varefter ögat kan söka sig mot en bakre liggande punkt till höger. 
Precis på samma vis  kan vi inbjudas att avläsa Bredas kapitulation. 
Här finns med andra ord en identisk kompositionell utgångspunkt.

Målningen skiljer sig från övriga målningar av Hill genom denna närmast övertydliga

kompositionsstruktur. Här föreligger också ett ovanligt distanserande och därmed en skala

som kan liknas och jämföras med Stenbrott vid Oise I. Detaljerna är trots denna distans

närvarande. Detta ger måleriet en hastighet som är starkt jämförbar med nämnda stenbrott.

Bägge målningarna bär vittne om en helt annan måleriprocess. I motivsyn skiljer sig dessa två
målningar markant från övriga Hillverk.  Men vad som är särdeles intressant med denna målning är att man 
i målningens centralpunkt faktisk kan se vad som kan jämföras med stenbrottsmotivet. 

Det föreligger en möjlighet att faktiskt skära ut målningens centralparti 
och då erhålla en miniatyr  av Stenbrott vid Oise I .

BEKRÄFTANDE KÄLLOR

Brevkällor

I ett av de bevarade breven från modern Charlotte i Lund till sonen Carl i Paris, kommenteras

ovan beskrivna bildlaborerande enligt mitt sätt att tolka dessa rader. Tyvärr har vi som

tidigare nämnts inte tillgång till Hills egna formuleringar. Dessa har uppenbart inte varit helt

avslöjande i sina beskrivningar. Han har dessutom använt sig av en döljande metafor för ett

rikt innehåll, något ”räcker till frukost och medag” . Hill har i sitt brev beskrivit något som

hon inte förstår eller kan ”gissa vad det skall vara”. När vi läser hennes rader om ”två fina

löjtnanter”, så skall vi betänka att Hill uppenbart inte gjort sinnebilden helt klar för de där

hemma. Vi behöver inte gissa vad det skall vara och vem de fina löjtnanterna var och hur de

ser ut. Brevet inleds som följer, först några rader om Corot.

Min käre Carl!

Jag trodde att du sedan den 1 october hvar inflyttad i ateljén och nu i fullt arbete,

men finner att du ännu flackar omkring. Huru skall jag råda dig om bytet med taflan,

efter alt hvad du sagt om Corot skulle väl det vara en skatt att ega en tafla av denne

mästare, men huru skall du som som flyttar 4 gånger om året kunna ha någonting?

Om jag än kunde ge dig ett råd är jag väl säker om att du afgjort frågan innan mitt

svar kommer. Hvad är det för två fina herrar som bjudit dig på ”frukost och medag”

? Jag är så rädd att du kommer i dåligt sällskap, jag läste två fina löjtnanter, jag kan

omöjligt gissa vad det skall vara. Wi har också varmt den dagen du skref var min

födelsedag, den 9.

Att Hill skulle slagit sig i lag med några festglada löjtnanter och fortsatt mot både frukost och

sen middag, det scenariot särskiljer sig markant från den bild som Hills generationskamrater

gett av honom. Det är så osannolikt att jag till och med tycker mig kunna höra ett vrål från

den festglada svenska konstnärskolonin på hörnan. - Nä här rör det sig om något annat. Tar vi

fasta på orden ”gissa vad det skall vara” förstår vi att det handlar om en bild och att

löjtnanterna snarast fanns i Velázquez rika målning.

Brevet är odaterat men en datering kan alltså göras mellan moderns bortglömda födelsedag

den 9 oktober och efterföljande brev som dateras ”Lund den 23 oct. 1876”. Dateringen kan 
göras  ännu snävare. Brevet är skrivet innan Oskar II besök i Lund oktober 1876.

Strindbergs konstanmälan

Huruvida Strindberg och Hill någonsin såg varandra vet vi inte. Det finns inga belägg för

något möte, tvärtom. Det tecknade porträttet av Strindberg från sjukdomsåren gör honom i

alla fall synligt närvarande i Hills värld. Åren 1897 – 99 kan i alla fall råkorna i Lundagård

kunnat få korn på någon av de båda. Tjugoett år tidigare lär Hills portvakt låtit hälsa

Strindberg att Hill befann sig i Italien. Strindberg hade tillsammans med konstnären Wilhem

Dahlbom sökt upp Hill och lämnat sina kort. Hemifrån Lund informeras Hill i ett brev daterat

”Lund 23 oct 1876” att besökaren som kommit tillsammans med Dahlbom lär vara

bibliotekarie. I efterföljande brev från den 7 november har man ytterligare lite information att

lämna.

Den hern som du nämnde lemnat sitt kort /på samma gång som Dahlbom/ skrifver uti

en tidskrift för skön konst, är utrest för att samla materialier och skall naturligtvis i

första rummet intressera sig för svenska artister, detta bad Maja säga dig, hade hon

talt om det förr kunde jag sagt det i mit förra bref, nu torde nämnda herre ha lämnat

Paris, det vore roligt attfå höra dig omnämnas. 

Strindberg kommer att den efterföljande sommaren 1877 att recensera en utställning på

konstakademin i Stockholm där Hill är representerad med ett höstlandskap. Vi känner inte

vilket. Från Paris beklagar sig Hill. ” Hälsa gamle Jacob och säg, att han ej alls får döma min

målning efter den gamla svarta smörjan han sett i Stockholm” Strindberg är inte heller

entusiastisk:

Vi ha ett gott tillfälle att se Corot återgiven av en fanatisk elev H.W.F. [sic] Hill, som

i n:r 99 upptagit mästarens hela sätt. Hill var för fem år sedan en talang i

Stockholm, reste till Paris och har sedan under strängt sökande slutligen funnit

Corot vara idealet.- Detta höstlandskap ger onekligen en impression. Allt flyter, är

mystiskt. Ögat arbetar och söker en fast punkt, som aldrig finnes. Däri ligger

behaget, men färgen är falsk; naturen är icke brun och monoton. Numera lär han

dock luta åt spanjorernas ljusfunderingar. Corot har en gråviolett färgton och en fin

pensel som liksom andas ut färgen över duken; han glömmer aldrig en reflex och han

blir aldrig egentligen onaturlig. Hills tavla ger så tillvida en föreställning om

mästaren, som den visar dennes fel men icke på långt när dess förtjänster. 

Det kan vara intressant att konstatera att Strindberg tappat Hills förnamn, benämner honom

”fanatisk” och ”strängt sökande” och att Hill bara förmedlar bristerna hos Corot. Sedan följer

den för detta sammanhang centrala formuleringen: -” luta åt spanjorernas”-. Kanske skall vi

anta att Strindberg var noga med sammanhangen och orden. Då kan vi reflektera över de

diametrala värdeladdningarna som ligger i att ”luta åt”. Recensionen som helhet öppnar sig

snarast för en negativ tolkning av att ta hjälp och stöd – luta åt något. Det är förstås en

spekulation i undertexten, men vad som klart deklareras är Hill intresserikting. Vi har skäl att

antaga att Strindbergs information kan ha kommit från Dahlbom som besökt Hill och blivit

insläppt innan det gemensamma besöket med Strindberg i oktober 1876.